Sagan om Sara

Jag tittade just på filmen Mona Lisa Smile, och egentligen tycker jag att den var riktigt bra. Den visade ett nytt perspektiv på hurdant kvinnornas liv var på 50-talet, och hur kränkta vi egentligen var utan att någon brydde sig alls. Det var ju helt vanligt på den tiden att kvinnor gifte sig i ung ålder och skaffade hem och barn osv. De måste sköta huset och barnet med svetten i pannan, och vem fick "äran" för väl uppfostrade barn och vackert hem? Jo mannen. Han hade ju trots allt tjänat ihop alla pengar fast han kanske bedragit sin fru med någon annan! Allt var bra så länge som alla höll tyst om orättvisor och tråkiga händelser, det var perfekt så länge som allting såg perfekt ut. Så länge som man kunde dölja orättvisor bakom ett fånigt leende och leva i en fasad. Men det är det ju inte, jag tycker att det viktigaste är känna äkta lycka och inte att visa en oäkta. Det viktigaset är inte att du har det vakraste hemmet utan att du har det livet som du själv vill leva.



För ingen kan förbli lycklig om hela livet egentligen bara är en stor lögn!

Förutom detta började jag också att tänka på hur man egentligen behandlar kvinnor i detta samhälle, tänk på t.ex 50 cents musikvideor. Bara nakna kvinnor som hoppar glatt kring runt 5o cent som om han skulle kunna kontrollera dom. Inte för att jag är feminist eller för att jag tycker att män är hemska (för det gör jag inte!!!) men är det faktikst meningen att kvinnor skall behandlas såhär? nehej det tycker inte jag heller. Så stå på er tjejer och bli inte din pojkväns slav, som många kvinnor kanske blev på 50-talet. Låt honom också laga mat och städa ibland! Hihi.